Grundläggande
Dalhem är stort och mångkulturellt. Landets befolkning kommer ursprungligen från alla de fyra södra länderna, men med åren har invandring skett ifrån hela världen. Av denna anledning skiljer sig seder och bruk kraftigt beroendes på var i landet du befinner dig, städer har ofta olika stadsdelar som är starkt präglade av invånarnas ursprungsland.

Majoriteten av den Dalhemska befolkningen sysslar med jordbruk och bor på gårdar runt om i landet. Den del av befolkningen som inte är jordbrukare är oftast borgare i någon av Dalhems städer och arbetar då oftast som hantverkare eller handlare. Det Dalhemska handelsväsendet är stort och väletablerat, vilket gjort att de flesta Dalhemmingar som träffas på utanför landet är handlare.

Regionskillnader - Nord och syd
Förutom de skillnader som föreligger mellan de tre större regionerna finns det en ganska tydlig skillnad på Dalhems norra och södra delar. I norr finns den stora majoriteten av Dalhems städer, och då klimatet är bistrare ägnar man sig mycket åt andra näringar än jordbruk. Livet där är urbaniserat och inriktat på handel och organiserat hantverk. Timmer, pälsverk, keramik, metaller, möbler och penghantering är mycket viktiga här. Då befolkningen är urbaniserad är läskunnigheten och bildningsnivån högre än i syd. Vidare är folk mer rörliga i sitt boende och reser mer, vilket gör deras världsbild mer kosmopolitisk och världslig. Förhandlingar med fria städer om krigskontributioner är betydligt mer invecklade och tungrodda än i den enklare södern.

I syd är landet mycket mer pastoralt och domineras av ätterna som är fast rotade i den bördiga Dalhemska myllan. Jordbruk, fruktodling och boskapsuppfödning är här de huvudsakliga livsnäringarna, och befolkningen mer utspridd över större ytor. Detta gör att man i söder oftast är sämre utbildad, men ofta mer trygg i stadiga sociala nätverk. Byar, socknar och ätter utgör en uråldrig och stabil grund för hur livet levs, och sydlänningarna är ofta mycket konservativa och uppskattar sina gamla seder. Prästerskapet har betydligt stort anseende och inflytande i söder, med ett djupgående nätverk på gräsrotsnivå, snarare än pampiga tempel. De sydländska Dalhemmingarna anser över lag att de är mer moraliska och pålitliga än de dekadenta stadsborna i norr.

Givetvis finns det även stora mängder bönder i norr och städer i syd, men det går ändå att urskilja klara skillnader i allmän livsstil. Däremot försiggår givetvis ett väldigt utbyte mellan nord och syd. Spannmålet, frukten och köttet som i överflöd produceras i de södra provinserna säljs med god förtjänst för att mätta nordens hungrande städer, och de hantverksprodukter och andra råvaror som finns där uppskattas och behövs i syd. Utbytet mellan Dalhems delar är så viktigt att landet inte skulle vara så rikt som det ändå är det förutan.

Arrenden och fribönder
På den Dalhemska landsbygden råder väldigt olika förhållanden. Drygt hälften av all mark i Dalhem ägs av ätterna, vilket gjort att de bönder som brukar den marken arrenderar den av ätterna. Arrenden skrivs ofta på väldigt långa tidsperioder, inte sällan över 100 år, och omfattar således inte bara arrendetecknaren, utan även dennes barn och barnbarn. Detta har gjort till att en form av livegenskap skapats, då kontrakten ärvs genom släkten och böterna för att bryta dem är grova. I sin tur innebär detta dock att adeln inte kan avhysa arrendebönderna hur som helst, utan är skyldiga att hålla kvar dem under den tid de tjänar sitt arrende.

Skillnaderna emot det livegenskap som var vanligt förekommande tidigt i Dalhems historia är dock att ätterna inte kan handla med de livegna och deras mark hur som helst. Kontrakten skrivs mellan ätternas och böndernas släktöverhuvud, och kan inte överlämnas till någon annan än de nästföljande i arvskedjan. Betalningen som bönderna ger för arrendet är oftast ett tionde, även om de skiljer sig mellan olika regioner, av markens avkastning. Tiondet betalas oftast i natura i form av säd, boskap osv, men på senare år har det blivit vanligare med monetära betalningar i mynt. Arrendebönderna måste givetvis betala skatt utöver arrendet, av denna anledning är arrendebönderna väldigt sällan välbärgade.

En fjärdedel av den Dalhemska marken kallas för frimark. Frimarken innehas ofta utav storbönder, som i sin tur ofta har torpare (en form av arrendebonde på frimark) som arbetar åt dem. Storbönderna är ofta välbärgade medans torparna lever under liknande förhållanden som arrendebönderna, dock är de inte knutna av långa arrenden på samma sätt, utan brukar storbondens mark mot ersättning i form av mat och husrum samt en viss mängd pengar. Torparkontrakt är oftast mellan tre och fem år långa.

Stora delar av frimarken innehas av olika handelsgillen och kompanier. Då rör det sig oftast om mark där en kvarn eller en bro står, alternativt bruksskogar och fiskesjöar. Det förekommer även torpare som arbetar åt handelsgillen med jordbruk, men det är ovanligt då den mark som handelsgillen förvaltar över oftast inte är odlingsbar. De bönder som tjänar handelsgillena arbetar därför oftast med ovanligare sysslor, såsom bergsbruk eller jakt och fiske.

Kronmark och borgarskap
Den del av den Dalhemska landsbygden som inte ägs av ätterna eller fribönderna innehas av kronan och kallas därför för kronmarken. Kronmarken består liksom frimarken till stor del av mark som inte är jordbruk, istället är det vanligt med bergsbruk, stenbrott, skogar osv. Den delen av kronans mark som är jordbruk arbetas på utav arrendebönder som skriver sina kontrakt till kronan istället för ätterna, dessa kontrakt är oftast förmånligare och kortare, kronbönder anses därför generellt ha det bättre än sina adelstjänande motsvarigheter.

I städer och byar ägs marken av en uppsjö av olika ägare. Vanligast är att släkten som bedriver verksamhet i huset bor i och äger det, men det är även vanligt förekommande att handelsgillen äger affärer och har anställda som arbetar åt dem mot betalning och husrum i affärens övervåning. De allmänna utrymmena, såsom gator och torg, tillhör bosättningens invånare och ansvaras därför för utav bosättningen själva eller av det eventuella borgmästarparet. Bosättningar som inte fått stadsprivilegier lyder under den lokala adeln men har ofta även byråd som avhandlar saker som rör byn gemensamt. Ofta består byrådet att byns äldre medlemmar, som blir en del av rådet efter en viss ålder.