Dalhem är ett vidsträckt land som koloniserades I vågor av flera efter varandra anlända folkgrupper. Tillgången på mark var stor, och man slog sig ner där man fann omständigheterna gynnsamma. Ur denna tid av folkvandring springer den Dalhemska seden att reda sig själv och sitt eget hus, men också drömmen att var människa kan uppfylla sina drömmar med hårt arbete på egen täppa. Till en början fanns det gott om utrymme mellan de framväxande samhällena och flera olika kulturcentrum hann växa sig starka utan djupare kontakt med sina grannar. Allteftersom åren gick under den gamla eran växte nybyggarbyar till städer, och ödemark blev lantbygd. Folkgrupperna började alliera sig med varandra och ha större utbyte sinsemellan och sakta växte en större regionalidentitet fram – tanken om Dalhem. Även om man såg sig som först och främst tillhörande sitt landskap (och gör än idag i stor utsträckning), förenades man av liknande livsvillkor, samma språk och värderingar, samt av samma tro. Ordaves var en källa till enighet mot de otrogna folken i norr, och prästerskapet utövade en stor federal makt över de olika landsändarna och framväxande maktcentra.

Sen Historia
500 – 1100-talet AG
Dalhem i känd tid har genomgått många stora förändringar. Prästerskapets dominans över landet varade länge, men bröts efter ett segdraget och misslyckat krig med Granland under 500-talet AG. Efter denna epokdanande händelse har landet varit i händerna på sekulära regeringsformer, på gott och ont. Kungahuset har stridit inbördes med andra ädla ätter, framväxande fria städer och handelshus om makten. Då landet varit så stort har det varit mycket svårt för någon enskild fraktion att ensam dominera hela Dalhem. Dessutom är Dalhemmingarna av gammal sed vana vid självstyre och att sluta eder och kontrakt med lokala patroner och allierade, hellre än någon fjärran övermakt. Kungahuset lyckades dock avväpna de lantliga ätterna och förde över landets militära makt i händerna på ett militärt gille kallat Kompaniet. Ingen i Dalhem hade laglig makt att hålla soldater i vapen om dessa inte var kontrollerade av Kompaniet. Då kronan ägde stora marker och hade tillgång till enorma mängder pengar, fungerade detta som en effektiv bromskloss mot ätternas maktambitioner och inbördes strider. Under långliga tider lyckades man hålla Dalhem relativt fredligt och hela regionen drog nytta av denna från ovan påtvingade och köpta fred. Handeln och den fria entreprenörsandan fick fritt spelrum och landet upplevde en månghundraårig ekonomisk expansion som endast kan jämföras med de moderna Granländska reformerna.

Detta spirande välstånd gjorde att Dalhem ofta kunde lägga sig i andra länders inbördes stridigheter. Genom Kompaniet kunde man lätt få fatt i soldater till utrikes äventyrligheter utan att själv behöva förklara krig. Att de länder som utsattes för de hyrda legohärarna inte såg skillnaden på att förklara krig och att hyra sin armé till en annan stat, brydde man sig föga om.

Nutid
1172 och framåt
Med tiden nöts alla statiska politiska system ner. Kompaniets militära dominans var inte ett problem så länge kungahuset hade de största ekonomiska medlen. Men allteftersom landet utvecklades under den lysande freden, uppstod andra maktcentra som kunde konkurrera om tillgången till Kompaniets soldater. De stora handelsstäderna omsatte och hade tillgång till väldiga kapitalmassor och behövde också säkerhet och militär makt. De lantliga ätterna drog nytta av den utvecklade infrastrukturen för att kunna avlöna stora legostyrkor, ofta bemannade av egna släktmedlemmar. Prästerskapet hade kanske förlorat sin juridiska makt under 500-talets kris och sågs som den minst mäktiga grenen av Ordaves i något land, men de utökade sakta sina ägor och hade fördelen av att tillhöra ett sammanlänkat nätverk.

Vid tiden för det nordgranländska kriget år 1172 var Kompaniet redan en okontrollerbar best som ingen ensam fraktion inom Dalhem kunde styra över. Organisationens syfte hade varit att se till att vapen endast kunde dras för dyra pengar, och nu var det löftet om den dyraste sold i nedtecknad historia som fick Kompaniet att löpa amok i sin hunger efter profit. Det som skulle säkra freden, försäkrade nu endast krig och ofred. I väldiga mängder marscherade Dalhems legohärar upp till kriget i norr, och i väldiga massor dog de under nederlaget och den följande rekordkalla vintern som följde.

När landets bästa stridskrafter så blivit nermalda utomlands uppstod kaos och anarki i hela riket när Granland inledde en motoffensiv in på Dalhemskt territorium. Kronan försökte genom en snabb lagändring skapa en kronhär att bekämpa invasionen med, men projektet motarbetades nästan lika mycket av egensinniga inhemska krafter som av de utländska härarna. Kompaniet visade sig som den korrupta, föråldrade organism det var och stora delar av de östra regionerna föll under främmande fanors skugga.

I detta läge trädde prästerskapet åter in i scenens mitt. Där handelshus konkurrerat och ätter fejdat, där kungar och drottningar suktat efter envälde och sockenförbund trängtat efter självstyre, bringade prästerskapet ett budskap om enighet och heligt krig för att rädda allas frihet. Med sitt omfattande nätverk kunde Ordaves samordna sina aktioner och samla sina allierade. Med hjälp av utländska trosfränder och deras kapital kunde man köpa dem som inte ville låta sig övertygas. Med svärd som vunnits av tungor och guld tystade man de som inte ville foga sig. Under det heliga krigets fana fann sig hög som låg Dalhemming plötsligt mer enade än någonsin. Framtiden kan endast bringa seger eller aska, predikar prästerskapet. Dalhems folk har vetat att satsa på en vinnare och hur man skriver på hos den som har makt att låta drömmar gå i uppfyllelse.