Grundläggande
Dalhem är inte en stat i det avseendet som till exempel Granland eller Riket är. Genom åren har flera maktfraktioner ömsom samsats och ömsom tävlat om inflytandet över landets vitt skilda regioner och ekonomiska strukturer. I sin nuvarande form är landet ett lapptäcke av mer eller mindre självständiga städer och handelshus, socknar och bondeförbund, adliga Ätter och deras arrenden, samt ägor tillhörande någon del av kungahuset. Det Stora Lapptäcket är en term som används både av Dalhemmingar själva och av utländska observatörer för att beskriva den snärjiga uppbyggnaden av landet.

Dalhemmingarna har sedan koloniseringen av landet satt stort värde till den egna härden och det egna arbetet. Var människa är sin egen lyckas smed i Dalhem, på gott och ont. Samtidigt är man inte skygg att ingå kontrakt och tjänst hos de som har större resurser än en själv. Lojaliteten till de man är svuren till är ofta mycket starkare än den till någon avlägsen härskare eller rådsförsamling. Detta har hjälpt till att hålla landet å ena sidan självständigt från utländska potentater, men ack så svårt att ena till koordinerade statliga insatser.

En tydlig makt finns inte i landet överhuvudtaget. Vissa regioner använder äldre lagböcker, andra följer kronans påbud. Den enda maktfaktor som överskuggar de andra är den Heliga Armén och dess röda fana, vars folk och makt syns i hela landet. Heliga Armén utövar sin egen lagbok med hjälp av sina stora mängder soldater. Prästerskapet runt om i landet har stort stöd av Heliga Armén vilket lett till ett inofficiellt präststyre, men då prästerskapet har fullt upp med kriget och inte bryr sig som civila angelägenheter befinner sig landet i kaos. När kriget är över kommer troligen ett prästerskapsstyre inrättas i Dalhem, men fram till dess kommer landet fortsätta vara ett lapptäcke.

Härskarätter
Ända sedan kronhuset Havssols grundande har kronans makt varit en central faktor i Dalhems politik. Därmed inte sagt att landet varit en centraliserad monarki, och under vissa perioder knappt en monarki annat än till namnet. Mycket har varit beroende på det sittande regentparets personliga förmågor och hur kapabla administratörer de omgett sig med. Med detta sagt måste man ändå ta i beaktning att det var kronan som instiftade Kompaniet som ett sätt att avväpna ätterna, och att detta system fungerade i mer än femhundra år. Genom alla tider har kronan gjort sitt bästa för att odla bilden av regentparet som ståendes på det enkla folkets sida mot giriga handelshus, högfärdiga ätteborna och moraliserande präster. Denna bild är ännu stark på många platser i Dalhem, men den räckte inte för att samla även landets högre skikt runt kronans baner under den pågående krisen.

Kronan är fortfarande i besittning av omfattande mark och innehar en avsevärd inkomst, som ofta används för att sponsra det Heliga Kriget då det sittande kungaparet är ivriga att ses som gudfruktiga försvarare av Ordaves. Huruvida deras fromhet är äkta eller endast rekommenderad av listiga rådgivare viskas det om på både slitna tavernor och i smyckade rådskammare.

Ätter och fria bönder
Den dominerande kraften på landsbygden kommer från ätterna. Dessa familjer spårar sin härkomst till stora kvinnor och män under den närmast mytiska forntiden. Dessa släkter har genom århundradena utmärkt sig igen och igen, och ständigt sökt att utvidga sitt anseende och sin makt. Även om många ätter inte alls är så gamla som deras rullor hävdar, odlas myten om ätten både av äldre och nyare släkter. Tron på att ätterna verkligen är lite bättre än andra människor är seglivad och utövar en närmast romantisk kraft över Dalhemmingarnas sinnen.

Ätterna förfogar tillsammans över väldiga landområden, men de är ofta utspridda och uppdelade på diverse förgreningar av varje släkt. Detta gör att de får svårt att hävda sig ekonomiskt och politiskt mot mer kompakta och välorganiserade rivaler, som till exempel handelshusen. Majoriteten av de som bor på ätternas land är inte ätteborna, utan arrendebönder som inte äger sin egen mark. Medan de inte är slavar eller livegna, står de i beroendeställning till sina överordnade ätteborna. Kloka ätter försöker sällan pressa eller utnyttja sina arrendebönder alltför hårt, men detta är givetvis relativt.

Som rivaler på den lokala arenan står de fria bönderna, en samhällsklass som förlorat alltmer makt i det moderna Dalhem. Dessa markägare sitter inte på några fina namn, och oftast heller inte på de bästa markområdena, men de försvarar ändå hårdnackat sina rättigheter med alla till buds stående medel. Många fria bönder väljer hellre att bli soldater eller rövare – en hårfin skillnad ur deras synvinkel – än att släppa på sin frihet.

Städer och borgare
Städer är av nödvändighet beroende av en fungerande landsbygd för sin försörjning. Därför har uppkomsten av större handelsköpingar under modern tid i Dalhem gått hand i hand med utvecklingen av den kringliggande marken. Icke desto mindre kan städerna tillhandahålla så mycket varor, specialiserade yrkesfärdigheter och marknader att de kan dominera sina kringliggande nejder. Staden är ständigt närvarande i Dalhem. Med sina murar utgör den inte bara en ekonomisk bastion utan ger även skydd i ofredstider. Med hjälp av de pengar som genereras innanför dess murar kunde städer under Kompaniets tidevarv hålla sig med välutrustade härar till sitt försvar.

Men städernas styrka är också deras svaghet. På den nationella marknaden är det trångt för det borgmästarpar som vill leda just sin stad till storhet. Gillen och skrån bevakar avundsjukt sina hemligheter och stänger ute de som kan utgöra ett hot. Banker och handelshus utövar mördande (alltför ofta bokstavligt talat) konkurrens mot varandra. Eftersom varje stad är en insulär enhet, fast bakom sina murar, är enhet mellan flera städer svår att åstadkomma utan en större yttre makt. Sålunda har de stora städerna förslösat sin makt och sin ära under många långa år. Hellre ensam med fribrev än enad i kedjor, har parollen varit.

Det nya kriget har dock tvingat även penningstinna borgare att lätta på börsen och ge kontributioner till prästerskapets heliga härnadståg. Krig ger trots allt tillfälle till affärer och snabba vinster. Dessutom är det bra att ses satsa på en vinnare i Dalhem. Städerna är ännu sovande jättar som styrs av fåfänga och girighet efter stundens och inte framtidens möjligheter.

Prästerskapet
Av alla makter i Dalhem har den allra lägsta och ödmjukaste i århundraden fått stå tillbaka för den världsliga maktens prål och stryka. Den har haft begränsad juridisk domvärjo och begränsade landegendomar. Därmed inte sagt att den helt saknat makt. Även världsligt folk som det Dalhemska har känslor och oro över livets stora frågor, för att inte tala om döden. Detta faktum har prästerskapet aldrig missat att utnyttja för sin egen vinnings skull. Syndaförlåtelse har länge gått att köpa för pengar i Dalhem. Alltför uppenbara och smaklösa aktiviteter som avlatsbrev har dock sällan erbjudits i större skala. Betydligt vanligare än den så kallade ”Guds del” i rika personers dödsbon. Att efterskänka en liten del av sina marker eller sin förmögenhet i utbyte mot att prästerskapet ber för att den avlidne skall bestå Korpens Prov är vanlig sed i Dalhem. De som lever högt syndar ofta och mycket och tar sig därför gärna, ofta på ålderns höst, en religiös rådgivare för själens skull.

Med hjälp av sådana brödsmulor från maktens bord har det Dalhemska prästerskapet sakta men säkert byggt upp sin ställning. I och med att de också varit relativt obefläckade av den värdsliga makten i jämförelse med andra maktinnehavare har de skapat ett massivt moraliskt övertag i vanligt folks ögon. Nu har så de som ständigt vakat över folket, de som man vänt sig till vid livets början och livets slut, men i annat fall kunnat avfärda, med hjälp av utländskt guld och inhemsk popularitet tagit maktens tyglar i Dalhem. Än så länge har de folkets förtroende... vad de gör med detta förtroende kan endast framtiden utvisa.