Grundläggande
Den Dalhemska kulturen skiljer sig väldigt åt mellan adeln och folket, där den mest grundläggande skillnaden är att adeln har större resurser till sitt förfogande. Adlig kultur innefattar ofta stora baler eller dyrare konstformer såsom skulptering eller måleri, medans den folkliga är enklare och mer jordnära och lokal. Inte desto mindre är den mest utbredda formen av kultur i Dalhem den som berör både adeln och folket -tornerspelen.

Tornerspel
Tornerspel förekommer i både stora och små uppsättningar. De största har haft flera tusen deltagare ifrån hela världen och mångfaldigt fler med åskådare. Genom historien har flera tornerspel i den storleken förekommit, och de arrangeras oftast i samband med stora nationella händelser - exempelvis när ett nytt kungapar skall krönas. De vanligaste tornerspelen arrangeras dock av intresserade hertigspar och städer var eller vartannat år, dessa tornerspel brukar ha ett hundratal deltagare och några tusen åskådare. Det är inte ovanligt att hertigdömmen och städer en gång per år arrangerar tornerspel på bestämda datum.

Även i mindre varianter förekommer tornerspelen, då oftast i syfte att efterlikna de större. Byar och större gårdar arrangerar ibland mindre tornerspel (eller kämpalekar som de då oftast kallas) med en handfull lokala deltagare och en mindre marknad. Lokala högtider kombineras ofta med en kämpalek och kan då ofta få ett större antal deltagare och åskådare.

Tornerspelen innehåller alltid ett antal grener som de olika tävlande deltar i. Grenarnas vinnare får olika poäng beroendes på vilken plats de kom på, och vid tornerspelens slut vinner den deltagare som samlat ihop flest poäng. De olika grenarna varierar, och de större tornerspelen kan ha upp till 30 olika grenar. Vanligast är olika former av fäktning, men även slagsmål, brottning, bågskytte osv är populära grenar. Grenarna är alltid relaterade till våld eller krigsföring.

De större tornerspelen lockar flera tusen åskådare och brukar oftast hållas i ungefär en vecka. Av denna anledning är det därför vanligt att stora marknader tar vid samtidigt, där resande kan sälja och köpa varor eller binda nya kontrakt. Således har tornerspelen även blivit en central samlingspunkt för det annars decentraliserade Dalhem. Det är också vanligt att dömda brottslingar straffas under tornerspelstider eller att andra offentliga bud meddelas, såsom nyadlade individer eller släkter.

Tiderna då tornerspelen äger rum är en utmärkt tidpunkt att gifta sig. Många ur prästerskapet finns på plats och tornerspelstiden omges av en folklig känsla av glädje och välgång. Vigslar har en tendens att äga rum, kanske lite väl ofta och oplanerade, då många av tornerspelens deltagare tenderar att dricka mycket öl och festa till rejält.

Litteratur
Den Dalhemska litteraturen är väl utvecklad och många romaner och diktsamlingar finns i omlopp i landet. Romanerna är ofta komplicerade kärlekshistorier mellan adliga, och slutar oftast lyckligt. Eftersom att majoriteten av landets läskunniga är rika eller adliga är litteraturen oftast riktade till dessa. Verk som skildrar livet för folket är få och oftast illa omtalade, men ett fåtal välkända finns, därav en av Dalhems mest kända romaner – ”Genom eld och is”. Romanen skildrar livet för den Dalhemska soldaten Estla när hon under kriget emot Kaderna befinner sig i fiendens fångenskap. Genom eld och is är en sorgsen men väldetaljerad roman som slutar i huvudkaraktärens avrättning.

Andra kända litterära verk är de Dalhemska sagorna. Berättelser om prinsar och prinsessor, troll och tomtar i fantasivärldar genomströmmar hela den Dalhemska kulturen. Många av dessa sagor kan liknas med fabler, och berättas för barn och unga i syfte att lära dem god moral. Sagorna har alltid en sensmoral i sig, och handlar ofta om karaktärer och händelser inom religionen.

Musik och dans
Dalhemsk musik och dans är känd för att vara eldig och snabb. Danserna och musiken ökar i takt och volym tills de når ett klimax där allting stannar till och påbörjas igen. De vanligaste instrumenten är stränginstrument, med lutor, mandoliner och harpor, flöjter och okarinor förekommer bland fattigare folk. Att kunna spela ett instrument ses som mycket fint, och är oftast en rikare form av underhållning.

Kläder, mat och flärd
I Dalhem finns en mångfald olika dräktskick. Rent allmänt kan sägas att det liknar västeuropeisk högmedeltid, från sent 1200-tal till tidigt 1400-tal. De stora skillnaderna mellan olika regioner gör att det mesta går bra som faller inom denna breda tidsperiod. Allmänt kan man säga att de norra delarna av landet är kläderna ”modernare”, alltså mer åt 1300-talets slut och i söder är de av enklare, äldre snitt.

Kläderna gör människan i Dalhem. Eftersom valutasystemet är fragmenterat och inte alla får betalt i pengar, utgör kläderna en tydlig statusindikation. Dalhemmingarna är ju kända för att vilja komma upp sig, och att investera i fina kläder är ett felsäkert sätt att visa att man är lyckad och rik. Denna trend slår igenom i all samhällsklasser, från fatiga arrendebönder till stenrika bankirer. Modeflugor rör sig som löpeldar genom landet och den som vill synas ser till att smycka sig och sin familj efter det allra senaste från Ljusekust. Smycken är också mycket eftertraktade och bärs så stort omfång som bara är möjligt. Dalhemmingarnas modesinne är inte minimalistiskt, snarare pampigt och överdådigt. Större ÄR finare.

Lyxkonsumtion av förbrukningsvaror är också mycket viktigt. Vin, öl och mat är livets krydda och skall förtäras med välbehag och i andra människors sällskap. Själva handlingen att inför andra konsumera dyrbara maträtter bygger status. Det är ingen mening med att äta fint och man sitter instängd på sin kammare. Till förbrukningsvaror kan även tjänster räknas. Dans, teater, poesi och andra skådespel kostar pengar och är alltså ett mycket tydligt sätt att visa sin lycka och framgång på.

Fest och vardag
Festen, där man visar upp sig i sina finaste kläder och smycken, bjuder på utsökt mat och dryck, samt kostar på njutbar underhållning, är en central del av det Dalhemska sociala livet. Alla hushåll bjuder in till fest så ofta man har råd. För de med makt och pengar är detta ett sätt att dels visa upp sitt välstånd, men också ett sätt att behålla sina klienter och undersåtar. Den som inte håller regelbundna fester kan aldrig upprätthålla ett inflytelserikt nätverk eller behålla sina vasaller eller kontraktörer. I många delar av landet fungerar fester som en sorts socialhjälp, där de fattiga arbetarna och fältarbetarna bjuds på rejäla måltider ett par gånger i månaden av hantverksgillen och ätteborna som behöver deras arbetskraft. Men festen är så mycket mer är bara utskänkning av gåvor, den är det många Dalhemmingar lever för, det som får dem att orka kliva upp ur sängen för ännu en veckas slit i verkstaden eller på åkern. Under festen händer allt viktigt i Dalhemmingarnas liv, där dör skrattar och gråter man, där slåss man med ovänner och finner sitt hjärtas kär, där namnges de nyfödda och begravs de döda. Gravölet är alltid en påkostad och uppsluppen affär. Många Dalhemmingar föreställer sig Guds bo som en evig fest som aldrig tar slut.

Lycka och vinning
Dalhemmingarna värderar två saker allra högst – sin egen lycka och personliga vinning. Att med hårt arbete sträva efter sina drömmars mål ses som sunt och ädelt i detta mest världsliga av länder. Måttet på lycka är oftast hur rik och ansedd man lyckas bli. Även om de allra flesta aldrig kan eller kommer att bli rika, finns drömmen ändå där. Den mynnar förmodligen ur Dalhems tidigaste historia, då de driftiga anfäderna koloniserade landets väldiga vidder och det var långt mellan gård och stuga. Då fanns det utrymme för drömmar, och frihet att gå sin egen väg. Dessa ideal lever än idag och förklara Dalhemmingarnas beundran av den ensamme hjälten, rebellen och djärva risktagare. Emedan dessa idéer ger landet en obändig styrka och drivkraft, har de också lett till splittring och onödig konkurrens.

Däremot är Dalhemmingarna inte främmande för att gå i någon annans tjänst, tvärtom. De är mycket noga med att anses som hedersamma gentemot kontrakt och överrenskommelser. Banden som knyter ihop både släkter och skrån tas på allra största allvar. Att ta emot betalning för väl utfört arbete ses som eftersträvansvärt. I vissa fall ligger tonvikten mer på att få betalt, men Dalhemmingarna är inte rädda för att ta i för att skapa sig lycka och framgång. Den här mentaliteten är tyvärr också ansvarig för många otrevligheter, då legosoldater begår förbrytelser och brottslingar ödelägger liv för ”tjänstens skull”.