Den kända granländska historien börjar för c: a 650 år sedan (år 513 för att vara exakt) med den så kallade ”Reformationen”. Tiden innan reformationen präglas utav ett förtryck ifrån det då allsmäktiga och väldigt korrumperade prästerskapet. Den enorma klasskillnad som uppstod emellan det styrande skiktet ledde till uppror över hela landet. Upproret spred sig som en löpeld genom Granland (som på den tiden endast bestod av det som nu kallas ”Södra Granland”) och samtliga samhällsklasser förenades för att ta ifrån prästerskapet dess makt. Efter längre stridigheter mellan reformisterna och traditionalisterna tvingades prästerskapet att skriva på ett dokument där de avsade sig sin makt till förmån för ledarna av reformationen, prästernas nya roll skulle istället vara som spirituella rådgivare till folket.

Ledarna för reformationen var ett par vid namn Cecilia och Karl, som efter reformationen tog sig efternamnet ”Kungsörn”, ett namn som deras ättlingar än idag brukar. Deras första aktion var att göra kronan ärftlig inom sin familj, varefter de påbörjade den juridiska och sociala förändringen av landet som senare kom att kallas för ”Reformationstiden”. Reformationstiden avslutades med de såkallade ”Granländska krigen”.

De granländska krigen var en period av tre stora men korta krig som började med att Dalhem, som då var ett mycket stark och expansivt land, förklarade krig mot den fortfarande relativt svaga Granländska staten. Dalhemska soldater trängde snabbt in i Granland och hotade Duvköping, som redan då var Granlands huvudstad. När det såg som mörkast ut för staten kontaktade de elva största Granländska släkterna kungaparet och erbjöd sin hjälp iform av soldater. Konungaparet accepterade, ovetande om den senare kostnaden, och dessa släkten mobiliserade nu stora delar av den granländska befolkningen mot Dalhem, striderna var långa och blodiga, men efter tre veckor var de Dalhemska trupperna ute ur landet. Men Dalhem nöjde sig inte med det, förnedringen var för så stor att de tre månader senare marscherade in med en ny armé. Men den då mycket mobiliserade Granländska armén hade förväntat sig detta och efter bara två månader var de Dalhemska trupperna ännu en gång utkastade.

Dalhem bestämde sig för att göra ett sista försök att ta landet, men det slutade i katastrof, Dalhem tvingades år 552, efter tre krig som tillsammans knappt tog ett halvår, att skriva på förnedrande fredsavtal där de gav upp stora landområden vid gränsen mellan de båda länderna och tvingades att svära på Ordaves att aldrig mer förklara krig emot Granland.

De Granländska krigen hade inte varit gratis. Efter att freden slöts var den Granländska staten skuldsatt och utfattig. För att slippa sina skulder till de släkten som hjälpt i krigen skapade Granland adelsståndet, och gav dessa släkten juridiska privilegier samt beslutanderätten över olika landområden. Än idag är dessa elva familjer de största och rikaste adelsätterna i hela Granland, men en hel del nya har tillkommit.

Trots att skulderna till släkten betalats var Granland utfattigt och utarmat. Skörden var förlorad och folket var arga. I sin desperation vände sig staten till prästerskapet och bad om Guds välsignelse och hjälp. Prästerskapet accepterade på grunderna att även de skulle få ha representanter i riksrådet, som på den tiden endast innefattade adeln och pöbeln, och lyckades således återställa något av sin forna makt. Staten accepterade och Guds hjälp kom omedelbart då ett jägarpar från Rosenbergen vid namn Elof Sturesson Blåfjäder av Korpby och Karin Kerstindotter Gyllendun av Duvtorp fann en silveråder av en slump. Den granländska staten tog direkt silverådern i anspråk och utvann en sådan stor kvantitet att de kunde återuppbygga den gravt skadade granländska ekonomin. Men överskottet var stort och Granland fann sig själv inte långt efteråt i en gyllene tidsålder. De tvåhundra år som följde kallas i efterhand för ”Den Gyllene Tiden”, eller av prästerskapet för ”Ordaves tidsålder”. En fantastisk ålder då kulturen blomstrade och folket förökade sig fantastiskt. Landsbygden vart tätt befolkad och många städer uppfördes. Men allt gott har ett slut, överbefolkning och sinande naturresurser ledde till att Den Gyllene Tiden avslutades med det första kriget över Norra Granland år 784.

Det första Nordgranländska kriget började med att kungaparet Elisabet III Stålfjäder Kungsörn och Jakob Storfjäder Kungsörn startade krig mot den då stora religiösa makten Ala Rike i syfte att ta kontrollen över dess glesbefolkade samt skogs och malmrika södra del, det område som idag kallas Norra Granland. Kriget gick till en början bra och Rikets soldater drevs tillbaka till måsälven i norra delen av Södra Riket. Men där svarade Riket med tungt rustade legosoldater från Dalhem och genomförde den taktiskt briljanta offensiv som gått till historien som ”Falkoffensiven”. Falkoffensiven drev de granländska soldaterna neråt mot vita skogen, som på den tiden utgjorde gränsen mellan Riket och Granland, med stora förluster på båda sidor. Den granländska staten förlorade under den här tiden sitt handelskontrakt med Dalhem och kronans ekonomi rasade samman. Nio månader efter att de första Granländska soldaterna steg in i Riket hade staten gått i konkurs och Riket hotade med en invasion.

I det läget steg den Granländska rika stadsbefolkningen in. De erbjöd kronan ett stort lån mot att det fick vissa privilegier. Kronan accepterade budet och borgarbalken instiftades. Borgarbalken gav borgarna rätt att själva bestämma i sina städer via ett borgmästarpar samt representation i riksrådet. Med hjälp av dessa nya resurser kunde Granlänningarna hyra in soldater ifrån Västhem och upprusta den Granländska armén. Man inled under vintern en offensiv som tvingade tillbaka Rikets trupper till måsälven och fyra månader senare skrevs ett fredsavtal som gav Granland rätten till all mark söder om Måsälven samt den gruvdrift som finns i Norra granlands östra del.

De hundra åren efter det första Nordgranländska kriget innefattade nästan ett dussin krig mellan Riket och Granland som handlade om rätten till olika landområden i Norra Granland, som det officiellt döpts till. Området skiftade ägare ofta men mot slutet av denna kaotiska period, som kallades för de Nordgranländska krigen, avsade sig Riket all äganderätt till Norra Granland och drog sig tillbaka till sitt eget område. Efter denna period inleddes ännu en guldålder för den Sydgranländska befolkningen. Resurser och arbetskraft pumpades ut ur Norra Granland för att släcka det eviga behovet i syd. Sydgranländska adelsfamiljer gavs mark och makt i Norra Granland och många gruv och skogsrätter tillföll Sydgranländska handelshus. Den andra gyllene Granländska tidsåldern var till stor del baserad på det ekonomiska förtrycket av Norra Granland och har än idag inte slutat.