I de turbulenta efterdyningarna av den Granländska reformationen såg Dalhem sin chans att utöka sitt territorium. Granland var svagt, saknade fungerande centraladministration och hade bara lokala miliser att sätta emot den övermäktiga fienden. Den granländska civilbefolkningen satte dock upp ett förvånansvärt hårt motstånd och invasionen, som man trodde skulle vara snabbt överstökad, drog ut på tiden. Fronten förflyttades dock obevekligt närmare den Granländska huvudstaden Duvköping. Mot slutet av år 549, knappt två år efter krigets utbrott, nådde fienden fram till Duvköpings murar och inledde belägringen. Kungaparet hade valt att inte evakuera, och försvaret var förbittrat, trots att nederlaget var nära förestående.

I denna mörka tid samlades de elva stora släktena i hemlighet på stadshuset i Hökköping för att diskutera Granlands framtid. Där enades de om att det Granland som de sett växa fram ur reformationen var något önskvärt, och att det nu hotades av Dalhem. Därför skrev de alla på ett dokument som kom att bli berömt som Hökköpingmanifestet, där de förband sig att ställa alla tillgängliga resurser till förfogande för att besegra den gemensamma fienden Dalhem. Under namnet Granlands Enade Folkhär och med det gemensamma grön-vita baneret angrepp de den Dalhemska belägrande armén och tvingade dem att retirera från Duvköping. Granlands Enade Folkhär hölls samman under de granländska krigen, men enligt Hökköpingmanifestet skulle armén upplösas när hotet ansågs tillintetgjort.

Efter fredsuppgörelsen år 522, där Dalhem tvingades lämna ifrån sig stora landområden och ingå en pakt att aldrig mer anfalla Granland, krävde familjerna mer mark och rätt att beskatta marken av kungaparet. Om inte dessa krav skulle mötas hotade man med att vända Granlands Enade Folkhär mot hovet, och upprätta en feodalstat efter Dalhemsk modell. Men kungaparet hade andra planer för Folkhären. De hade sett med vilken duglighet och med vilken effektivitet som de enade familjerna hade slagit ner inkräktaren, och de ville behålla hären, men under ett annat namn, och under en annan administration.

Mot slutet av år 522 grundades den Granländska Reguljära Armén efter Konferensen i Duvköping. Där förnyades Hökköpingmanifestet till Duvköpingprotokollet, som gav de elva släktena adelstitlar, laglig rätt till stora områden baserade på folkmängd, samt rätten att skatta invånarna. I gengäld skulle varje familj upprätta en armékår och hålla ett visst antal soldater redo att ingripa i landets försvar. Armékårarna styrdes av adelsfamiljen, men de fick sina order direkt från hovet. Den nya armén skiljde sig ytterligare från den förra i och med det nationella gradsystemet, som gav en officer auktoritet baserad på grad och inte på familjetillhörighet. Den gemensamma uniformen var till en början gul, men efter ett tag bytte vissa kårer till den grön-vita eller helgröna rocken. Numera har nordgranländska kårer ofta den helgröna, sydgranländska den grön-vita, och Duvköpings kår har som ensam kår den traditionella helgula rocken.