Granland är i grund och botten en jordbruksnation. Södra Granlands många städer har från början vuxit fram som handelsplatser och köpingar där man handlat med jordbruksvaror. Genom århundradena har den granländska kulturen präglats av jordbruksarbetet. Medan länder som Västhem och Dalhem har en adel som äger mycket av jorden och livegna bönder som arbetar åt dem har granland en lång tradition av självägande bönder. De självägande bönderna innehar små eller medelstora gårdar, äger sin egen mark och är skattskyldiga.

I Norra Granland ser situationen mycket annorlunda ut. Täckt av skog och med få odlingsområden har bönderna här fått ta till olika strategier för att dryga ut sin avkastning ifrån jorden. Boskapsuppfödning och svedjebruk är mycket vanligt. De nordgranländska bönderna är ofta knutna till en godsägare och tvingas göra dagsverken åt dessa, till exempel som skogsarbetare eller genom att arbeta i någon av gruvorna.

Byalaget
Att bönderna i söder är självägande har dock inte betytt att de levt bättre än livegna bönder i Dalhem. Tvärtom har livet för den granländska befolkningen ibland varit hårt. Jorden i Södra Granland är bördig, men en skörd kan slå fel och marginalerna är ofta mycket små för en liten gård. Utan godsägare som beskyddare har bönderna istället utvecklat en kollektiv kultur baserad på byn, nämligen byalaget.

Byalaget består av de arbetsföra som varje gård kan avvara vid varje givet tillfälle, och de allra flesta är någon gång medlem i byalaget. Tillsammans hjälper man till på alla jordar när det är dags att så och skörda; alla gårdar bidrar med folk och i gengäld får alla hjälp där det behövs. Ledare för såväl sådd som skörd är traditionellt det lokala prästparet, och många folkliga och religiösa traditioner har utvecklats ifrån detta. Byalaget rycker även in när en ny lada eller liknande byggprojekt behöver utföras.

Byalagssystemet innebär att byns jord förvaltas gemensamt, även om varje gård har sista ordet när det gäller den egna jorden. Den här kollektiva andan har kommit att genomsyra hela den granländska kulturen, och har bidragit både till att hålla bönderna självständiga, men har också gjort att gårdarna fortsatt vara små.

Så här såg i många hundratals år Granlands jordbruk ut. Under de senaste hundra åren har dock kronans strategier för att öka effektiviteten på jordbruket lett till förändringar som på sikt komemr att påverka hela Granlands demografi.

Storskiftet
Den ärorika granländska reformen för ökad avkastning på jordbruket, även kallat Storskiftet, var egentligen en serie reformer och projekt som tog sin början år XXX. Den innebar att inrikesdepartementet satte igång sitt största projekt dittills; att låta mäta upp, kategorisera och skifta jordbruksmarken i Granland för att göra det möjligt för landets bönder att producera mer mat. Projekten baserades till stor del på teorier som utvecklats vid Duvköpings universitets Insitution för Jordbruk och var någonting som aldrig någonsin tidigare genomförts.
Under flera års tid reste väblar och väbelssekreterare runt i Södra Granland med dekret från kungaparet som gav dem kraft att omfördela jorden mellan gårdarna. Ofta mot böndernas vilja lät man ny stycka upp åkermarken och fördela jorden utefter gårdsstorlek. Tidigare kunde en gård ha flera olika markplättar på olika platser runt byn, nu klumpades dessa ihop runt till att bilda en sammanhållen åkermark runt gården. Detta tillsammans med omfattande projekt för konstbevattning har lett till att Granlands jordbruk blivit mycket effektivare.

I takt med att effektiviteten har ökat krävs inte fullt så många händer i jordbruksarbetet samtidigt som befolkningen har kunnat öka snabbt. Vissa gårdar tjänade mer på skiftningen av jorden än andra; de nya sammanhållna åkrarna gjorde att vissa fick bördig jord medan andra inte fick det. De senare gårdarnas familjer har fått det svårt att klara sig och blev i många fall tvungna att sälja sin gård till någon granne. Därefter tvingas de antingen ta lönearbete på någon gård eller bege sig in till någon av Södra Granlands städer.

Som ett resultat av detta har städerna vuxit mycket de senaste årtiondena. Många av de nyanlända försörjer sig som daglönare eller tar värvning i den Reguljära armén, men det är också vanligt att man tar arbete i de nya manufakturerna som uppkommit under senare år. Detta är en utveckling som kriget med sina stora krav på landets tillverkning har skyndat på.