Dispyterna emellan Riket och Granland har pågått i nästan fyrahundra år och resulterat i mer än ett dussin krig. Krigen har i samtliga fall varit baserade på vem som har rätten till Norra Granland, tidigare kallat Södra Riket. Ett krig hade dock inte setts på trehundra år, Exultantparet i Riket och Staten i Granland hade hållit sig passiva vilket gjort att Norra Granland i nästan trehundra års tid, sedan Freden i Blockby år 873, stått i Granlands ägo.

Men sedan blåstes det liv i elden igen. Sommaren år 1172 fördes ett antal räder mot Rikets södra gräns, räder som senare under sommaren, under bröllopet vid Uvudden i Riket avslöjades som organiserade av den Granländska Reguljära armén. Iallafall är det vad som sades i Riket, i Granland löd historien tvärtom - där var det en Granländsk marknad som blivit överfallen av soldater utskickade av Rikets krigarätt, Snöripans Ätt. Båda händelserna kan dokumenteras ha inträffat och båda fraktioner beskyller den andra för krigets utbrott.

Riket var dock först med att förklara krig och inledde hösten 1172 med invasionen utav Norra Granland. Med hastigt inhyrda dalhemska legosoldater i spetsen intogs och befästes staden Kronebo i Norra Granland. När de båda länderna samma år gick i vinterläger gick gränsen vid Måsälven, den älv som från norr till väst delar Norra Granland i två.

Riket förberedde en offensiv och planerade att kapa bestens huvud genom att inta Norra Granlands huvudstad Näbbeborg. Men vintern var lång och karg, tjälen gick ur jorden först sent i april och ungefär samtidigt inledde den Granländska Reguljära armén en offensiv som tvingade tillbaka Rikets kraftigt förfrusna armé till den ursprungliga gränsen. Där stötte offensiven på ett stopp när Rikets förstärkningar från de fanatiska Vita Vingarna och Rikets nyinrättade armé, Ala Rikes Heliga Armé, anlände. Med hjälp av förstärkningarna slog Riket tillbaka Granland över Måsälven ännu en gång och där stod striderna i nästan ett halvår.

Nyckeln till kontrollen över Norra Granland låg i kontrollen över de broar som leder över Måsälven. Riket var tvungna att försvara broarna i väntan på förstärkningar inför en kommande offensiv, offensiven som skulle ta Näbbeborg och göra slut på det Granländska försvaret en gång för alla. Granland behövde erövra broarna och återerövra de gamla befästningar som finns norr om dem. Med befästningarnas hjälp hade de kunnat slöa ner Rikets offensiv tillräckligt för att vinna den tid som krävdes för att mobilisera resten av armén. Segern i slaget om Måsälven blev avgörande för kampanjen i Norra Granland, en kampanj som för båda sidor var livsviktig. En seger som togs av Riket.

Efter Rikets seger vid Måsälven föll resten av Norra Granland snabbt. Med Rikets anfallsarmé Örnoffensiven i spetsen marcherade man mot Näbbeborg endast för att möta ett svidande nederlag vid stadens portar i det som i efterhand kom att kallas Den Röda Morgonen. Konflikterna mellan Dalhem och Granland trappades upp ännu mer, och rejäla spannmålssanktioner sattes i bruk, någonting som fick Dalhem att gå på knäna. Den Heliga Armén, det nya namnet på Vita Vingarnas och Rikets förenade trupper, föll därefter tillbaka till Kronebo för att driva kriget därifrån. Granland gick över Måsälven i slutet på oktober och började närma sig Kronebo när vintern tvingade båda sidor att gå i läger.

Vintern förflöt till en början händelsefritt med gerillataktiker från båda sidor. Men i början av december avslöjades en Dalhemsk spion på ett Granländskt soldatgästabud på vägen mellan Näbbeborg och Duvfors. Spionaget mellan Dalhem och Granland hade pågått länge, och åt båda håll, men denna gång befann sig Granland mitt i en kontroversiell statsreform där monarkin och adeln byttes ut till förmån för Väbelsdepartement - Granland blev världens första stat att styras av en byråkrati. Så för att rikta det Granländska folkets uppmärksamhet ut ifrån landet valde Väbelsdepartementet därför i slutet på december att förklara krig emot Dalhem. Någonting som fick Heliga Armén att pusta ut en suck av lättnad, då de lyckades få till en vapenvila med Granland.

År 1174 började med krig och misär. Den Granländska invasionen av Dalhem var ett strategiskt och militärt mästerverk, de få slag som tog plats mellan Granländska och Dalhemska styrkor slutade i samtliga fall med Dalhemskt nerderlag och reträtt. Mot början av mars föll de sista greveskapen i östra Dalhem som fortfarande satte upp motstånd och med dem den Dalhemska försvarsmuren, vägen till Dalhems huvudstad Dorrnoch stod öppen. Men istället för att invadera landet började den Granländska armén gräva in sig i de två hertigdömmen de erövrat och istället vänta in det Dalhemska motanfallet. Dalhem stod i politisk kris och på kanten till inbördeskrig efter att det uppenbarats att kronan på grund av juridiska skäl inte kunde rusta en armé. Folket krävde hämnd och blod, och den första Dalhemska nationalismen började sakta men säkert att visa sitt ansikte.

Våren 1174 började blodig och avslutades om än ännu blodigare med slaget om Nästeborg. Efter en lång tids fortifiering av den Granländska västra gränsen kom äntligen motinvasionen som Granlänningarna så länge väntat på. Tusentals och åter tusentals av soldater ur den Dalhemska kungliga hären sågs marcherandes från väst där ett hav av blått sträckte ut sig under hällregnet. På de leriga sluttningarna vid Nästeborgs fästning började så den första batalj som den Dalhemska kungliga hären skulle utkämpa, och ledda av Konungaparet själva stormade den Dalhemska vreden över de Granländska försvarsverken. Himlen förmörknades under ett gigantiskt åskoväder där tusentals pilar och skäktor flög genom stormen mot sina fienders tappra hjärtan, de leriga sluttningarna färgades röda av det blod som flöt från fallna granlänningar som tappert stridit för sitt land, förgäves. I striden segrade den Dalhemska hären, trots dubbla förlusterna, och återtog Nästeborg ifrån den Granländska invasionsstyrkan.

Resterande del av år 1174 präglades av ett Dalhemskt anfallskrig emot Granländska befästningar längst med gränsen mellan de båda länderna. Under tiden bidade Heliga Armén sin tid och bistod istället Dalhem med taktiker och specialister. Heliga Arméns soldater, som var kraftigt begränsade efter fiaskot med kampanjen i Norra Granland, bedrev istället en framgångsrik rekrytering av syndare och fanatiker ifrån hela världen. Vapenvilan mellan Heliga Armén och Granland bröts i slutet på sommaren, men de större stridigheterna väntas fortfarande.