Livet som soldat i Duvköpings Kår har förändrats drastiskt på bara tre år. Från att inte ha legat i krig på 300 år har landet kastats in i ett ursinnigt tvåfrontskrig som har krävt tusentals liv och enorma mängder resurser. På detta har en revolution skett i landet, och den över 650 år gamla kungafamiljen har störtats för att ge plats åt Väbelsdepartementet.

Innan kriget förde de granländska soldaterna en relativt stillsam tillvaro. Utspridda rotevis över reviren sysslade de med polisiära uppgifter, tränade, anlade vägar och byggde broar, och drev in skatt. Enstaka officerare kunde skickas som militär rådgivning till furstar i Västhem för att få erfarenhet, men annat än det och enstaka intermezzon med rövare blev det ingen strid. Hur livet efter kriget kommer att se ut nu när arméns polisiära befogenheter inskränkts starkt är det ingen som riktigt vet.

Men under kriget är livet mycket hårt. Rekryterna kastas in i en mycket hård tillvaro av övervakning och fysiska umbäranden. Veteranerna tillämpar inte sällan kamratuppfostran för att anpassa rekryterna till den karga verkligheten, och kårarna gör i sin tur samma sak mot veteranerna ur Reguljära Armén. Kårarna håller dock relativt god disciplin, och man låter det sällan gå längre än något mindre knytnävsslagsmål ibland. Många av kårarna har under åren i krig fyllts av en nästan fanatisk patriotism för att försöka skapa mening i ett meningslöst krig. Där många vanliga soldater har blivit desillusionerade har kårarna istället blivit vansinnigt nationalistiska, och många av de som överlevt så här långt har fyllts av en enorm övertro på sin egna förmåga. Det är inte ovanligt med kårare som tror sig vara odödliga, och det är kanske heller inte så långt ifrån sanningen. Dödstalen har varit betydligt lägre bland kårarna än bland övriga Granländska soldater, då de får bättre vård, bättre mat och för att befälen gör sitt yttersta för att inte offra kårare i onödan.

Kårarna är nästan alltid bättre utbildade än sina kamrater i övriga kårer, i nästan alla tänkbara ämnen. I fredstid har de fått ta del av föreläsningar i granländsk historia, militär teori och olika humanistiska ämnen som en del av sin militärtjänst. Kårarna har dessutom alla levt i kulturstaden Duvköping; en del hela livet, andra efter att de tog värvning i kåren. Duvköping är känt över hela världen som en av världens främsta kulturstäder, många skulle rent av säga att det var den främsta av dem alla. Som de flesta Duvköpingsbor anser sig kårarna vara lite mer civiliserade än resten av den granländska befolkningen.

I all misär finns samtidigt de gamla granländska soldattraditionerna kvar. Maten som serveras är fortfarande ärtsoppa eller rotfruktsgrytor med bröd och frukt. Enheterna håller fortfarande ihop, rotegemenskapen som gränsar till familjär kärlek lever fortfarande. Så stark är vänskapen mellan soldater bara för att de är i samma rote eller fänika, att två soldater som varit i ett knivslagsmål en kväll riskerar livet för varandra dagen efter på slagfältet. Skryt har också en betydande plats i traditionerna. Inte skryt om ens individuella bedrifter, utan om rotens, fänikans, eller kårens. Inom fänikan skryter rotarna, inom kåren skryter fänikorna, och inom hela armén skryter kårerna. För kårarna är tävlingsandan inte alltid helt kamratlig. Kårarna anser sig i princip alltid vara det främsta Granland har att uppbåda, och det ligger även mycket i det. De är bättre tränade, beväpnade och rustade än de vanliga soldaterna, och kloka befäl vet att ha kårarna i reserv för att de inte ska lida förluster i onödan. De osmidiga rustningarna gör att de ofta är de första som får order att retirera om ett slag går fel, och faller då på resten av Reguljära att täcka deras reträtt. Relationen mellan kårare och övriga soldater blir inte bättre av att kårarna är en minoritet i kårerna, som inte sällan är medvetet eller omedvetet utestängda ur gemenskapen och själva utgör ett slutet sällskap. Allt detta gör att det skapas en olustig stämning mellan kårare och övriga soldater. Kårarna anser sig vara förmer än resten av Armén, och resten av Armén visserligen ser dem som förebilder och trumfkort som kan vända strider; men samtidigt som dryga och otrevliga soldater som i första hand skyddar sig själva och varandra.