Livet som soldat i Granländska Reguljära Armén har förändrats drastiskt på bara tre år. Från att inte ha legat i krig på 300 år har landet kastats in i ett ursinnigt tvåfrontskrig som har krävt tusentals liv och enorma mängder resurser. På detta har en revolution skett i landet, och den över 650 år gamla kungafamiljen har störtats för att ge plats åt Väbelsdepartementet.

Innan kriget förde de granländska soldaterna en relativt stillsam tillvaro. Utspridda rotevis över reviren sysslade de med polisiära uppgifter, tränade, anlade vägar och byggde broar, och drev in skatt. Enstaka officerare kunde skickas som militär rådgivning till furstar i Västhem för att få erfarenhet, men annat än det och enstaka intermezzon med rövare blev det ingen strid. Hur livet efter kriget kommer att se ut nu när arméns polisiära befogenheter inskränkts starkt är det ingen som riktigt vet.

Men under kriget är livet mycket hårt. Rekryterna kastas in i en mycket hård tillvaro av övervakning och fysiska umbäranden. Veteranerna tillämpar inte sällan kamratuppfostran för att anpassa rekryterna till den karga verkligheten. Misshandel, utpressning och allmän förnedring förekommer i de lite mer nergångna förbanden. Veteranerna är nästan alla svårt traumatiserade efter tre års krig. Speciellt de som var unga när de gick in i kriget och inte hunnit tjänstgöra länge drabbas hårt. Flickor och pojkar som tog värvning av en nationalistisk övertygelse har på kort tid antingen brutits ner till desillusionerade och avtrubbade vrak, eller förstärkts i sin patriotism på gränsen till galenskap. Överlevnad är det enda som räknas: bortom horisonten lockar Hemkomsten och familjen.

Samtidigt har banden mellan personerna inom samma enhet vuxit sig ännu starkare. Många soldater slåss nu mer för sina kamrater än för Granland, men "att ge sitt liv för Granland" erbjuder fortfarande en viss tröst för sörjande kamrater familjemedlemmar, och för döende soldater. Det främsta målet är dock att överleva fiendens stål och väblarnas förtryck, och för att överleva går många hur långt som helst. Det har hänt att ouppskattade befäl huggits i ryggen av sina underlydande, när dessa ansåg att befälet tog för stora risker med deras liv eller suktade efter personlig ära. Detta är dock ovanligt, och alla fall då sådant sker censureras nitiskt.

Men mitt i all misär finns samtidigt de gamla granländska soldattraditionerna kvar. Maten som serveras är fortfarande ärtsoppa eller rotfruktsgrytor med bröd och frukt. Enheterna håller fortfarande ihop, rotegemenskapen som gränsar till familjär kärlek lever fortfarande. Så stark är vänskapen mellan soldater bara för att de är i samma rote eller fänika, att två soldater som varit i ett knivslagsmål en kväll riskerar livet för varandra dagen efter på slagfältet. Skryt har också en betydande plats i traditionerna. Inte skryt om ens individuella bedrifter, utan om rotens, fänikans, eller kårens. Inom fänikan skryter rotarna, inom kåren skryter fänikorna, och inom hela armén skryter kårerna. Men tävlingsandan är alltid rent kamratlig, och på slagfältet är det enda som räknas den granländska uniformen.