Gökungarna är i fredstid bymiliser som skyddar byar i Norra Granland emot yttre hot samt täcker upp de områden som reguljära armén inte kan. De är inte fast anställda soldater utan vanligt folk som kallas upp när de behövs, kanske när det brinner för att släcka, jaga bort vargar eller när det går rövare i trakten för att vakta byn. Miliserna är oftast dåligt tränade men har god kamratskap och kunskap om naturen, deras vapen är oftast ett jaktspjut, en jaktbåge eller en vedyxa.

Sedan Väbelsdepartemenets statskupp har även vanliga nordgranlänningar utan milisträning rekryterats in.

Organisation
I varje Granländskt revirs armékår finns det en lista över samtliga milistrupper i länet och sedan kriget emot Heliga Armén har Väbelsdepartementet gett befälsstaber vid fronten befogenheter att vid önskan rekrytera gökungar där armén drar fram. När en sådan order ges så befordras en villig och duglig fanjunkare omedelbart till fänrik och ges den informella titeln gökfänrik. Gökfänrikarna rekryterar sedan det sagda antalet manskap ur det bestämda området. De nyrekryterade soldaterna blir sedan inplacerade i rotar. Storleken på dessa rotar skiljer sig ganska mycket åt, beroendes på reviret, men generellt så ligger de någonstans mellan sex och tolv soldater. När en Gökfänrik leder flera rotar brukar dugliga soldater ur Reguljära Armén sättas som fanjunkare över gökungarna.

Utrustning
Gökungar är generellt väldigt dåligt utrustade. Deras vapen kan enkelt beskrivas som vad de kommit över, oftast ett spjut eller en yxa, pilbåge är också väldigt vanligt. Rustningen består oftast endast utav en hjälm och i vissa fall en gambeson. Övrig utrustning står de för själva och det enda som armén ger dem är en begagnad grön tabard, troligen trasig och lappad. Vanliga hjälmar är masstillverkade kittelhattar, och överlag så är utrustningen begagnade saker som armén inte brukar, samt det som soldaterna själva kommit över. Undantaget är fanjunkarna och gökarna som ofta har reguljär utrustning.