I Legionerna placeras de soldater som har erfarenhet eller förhållandevis god träning. De soldater som tjänstgör i Legionerna har antingen resurser till medeltung rustning eller möjlighet att skaffa den på annat vis. En stor del av soldaterna har rustning sedan tidigare. De används ibland direkt mot Granländska sköldmurar, och måste därför vara utrustade och tränade för att kunna knäcka dessa. Detta sker med krossvapen och sköldar eller med stora, tunga tvåhandsvapen som i bästa fall används för att bryta upp och hugga ner de granländska leden. I praktiken är dock det viktigaste att uppehålla de granländska linjerna medan Heliga Armén använder sitt numerära överläge till flankanfall.

Legionären
En legionär är en medeltungt rustad infanterist i den Heliga Arméns tjänst. Legionären är en frivillig och avlönad soldat som skrivit på att tjäna som soldat i minst fem år eller tills Dalhems nationella kris är avvärjd, vilket som än är längst.

Skillnaden mellan en legionär och en auxilia är att legionären är tyngre rustad och ofta, men inte alltid, har en krigisk bakgrund. Legionärerna rekryteras nästan uteslutande från Dalhem, som har en gammal tradition av medeltungt rustade professionella krigare.

Legionärerna kallas i folkmun för knektar. Inom sina egna led går de under tillmälet ”Guds svin”.

Träning
Alla legionärer genomgår en grundträning på tre veckor, som är mestadels till för att de ska lära sig grundläggande vapenföring och hur order ges i fält och i strid. Exakt hur träningen går till varierar mycket från Legion till Legion, då inget enhetligt reglemente ännu finns tillämpat. Träningen handhas av gamla legosoldater och är ofta både hård och praktiskt inriktad. Lydnad av befäl, lojalitet mot truppen och pålitlighet i strid anses viktigare än att kunna göra fina paradmanövrer.

Då soldaterna ofta är av mycket varierande kvalitet försöker tränarna så gott som möjligt att blanda erfarna med gröngölingar redan under träningsfasen för att se till att kunskapen sprider sig inom armén. I vissa Legioner har detta lyckats bättre än i andra. Tyvärr har rekryteringen av större grupper av gamla legosoldater lett till en skiktning mellan dessa och mer oerfarna trupper. Prästerskapet arbetar med både piska och morot för att få Dalhems modiga soldater att ena sig mot fienden, men resultaten är blandade.

Efter grundträningen kommer soldaterna att fortsätta träna tillsammans med sin Centuria och med den Auxilia som de är ihopparade med. Beroende på befäl är den fortsatta träningen mer eller mindre hård, men även slöare Centurioner pressas av prästerskapet att upprätthålla regelbundna övningar. Övningarna kan delas in i tre huvugrupper:

- Vapenlekar. Stor vikt läggs på individuell vapenskicklighet i de flesta Legioner. Soldaterna får öva sig att slå mot huggpålar och att kämpa mot varandra med vapen av trä.

- Fysisk kondition. En sund själ i en sund kropp, är många drillmästares devis. Legionärerna härdas genom långa marscher i full mundering oavsett väderlek. Däremot ägnar man sig relativt litet åt kroppsarbete och fästningsbygge, då det anses vara Auxilians uppgift.

- Disciplin och sammanhållning. Trupperna övas regelbundet i att hålla ihop och lösa uppgifter som ett lag, snarare än som en hop av individer. Detta görs både genom manövrer i fält och genom predikningar från prästerskapet. Gamla legosoldater ser till att ingen får för sig att leka hjälte på gruppens bekostnad.

Underhåll & Uppehälle
Legionerna har alla speciella underhållsavdelningar kallade Kohorter. Kvartersmästarna där har förfogande över en stor del av de kontanta medel som tilldelas Legionen. För dessa pengar kan de köpa förråd och tjänster under ett fälttåg. Varje provins är också skyldig att skaffa proviant och uppehälle åt de lokala Legioner som ställts upp där så länge de uppehåller sig i sin hemprovins.

Under marsch kan Legionerna begära underhåll av de orter där de tågar fram. Större städer med fribrev kan kräva betalning för sina tjänster, men brist på likvida medel gör att många härförare börjat utfärda gäldsedlar istället för kontanter. Dessa gäldsedlar ska gillas som inlösning mot präglade mynt när kriget väl är över, och de har redan fått stor spridning som betalningsmedel även utanför armén.

I slutändan kan Legionerna, och gör det också ofta, leva på plundring av landsbygden. I princip är man inte tillåten att plundra på vänlig mark, men gradskillnaden på att plundra och utkräva lagliga ”kontributioner” är hårfin. För den bonde som fått sin visthusbod tömd utan ersättning kan det vara likgiltigt vem som tagit maten och kreaturen. Den som motsätter sig legionärerna märker också kvickt att rätten sitter i spjutskaftets ända. De som gör motstånd mot armén ses som brottslingar och kan utsättas för i stort sett vilka åtgärder som helst. Mycket beror på vem som har befäl på platsen, och för varje mild präst eller hederlig Centurion finns det en maktfullkomlig predikant eller avtrubbat gammalt legovrak som inte känner misskund för vanligt folks svårigheter.