Grundläggande
Det är viktigt att skilja på brott och synd, (även i Riket). Synd är att antingen häda eller kätta, alltså brott riktade emot prästerskapet eller Ordaves, medans brottslighet är mellan vanliga människor. I de flesta länder har prästerskapet endast rätt att dela ut straff för häderi eller kätteri, undantaget är i Heliga Arméns länder.

Häderi och kätteri
Häderi kallas det när man talar illa om, eller anstiftar till att tala illa om prästerskapet eller Ordaves, mindre handlingar (exempelvis som att råka putta till en präst av misstag) räknas också in där under. Häderi bestraffas sällan, oftast räcker det med att prästparet förklarar varför handlingen var dålig (och kanske några rapp på fingrarna), men återkommande hädare kan straffas med mindre böter, eller tvångsarbete åt prästerskapet (exempelvis som att rensa templets trädgård). Det talade ordet väger nämligen inte lika tungt i Guds ögon som dina handlingar.

Kätteri är en helt annan sak. Där handlar det om direkta och menade aktioner emot prästerskapet eller Ordaves. Kanske ett rån av ett prästpar, människor som försöker uppvigla folket emot prästerskapet, brännandet av heliga ting. Sex före äktenskap och otrohet räknas även in under kätteri. Kätteri bestraffas antingen med livstids tjänstgöring till prästerskapet, eller med döden, straffen är ungefär lika vanliga och pessimister brukar säga att det har att göra med vilket prästpar som dömer dig.

Förlåtelse
Att synda är inte oförlåtligt. Du får förlåtelse ifrån Gud och Prästerskapet genom att ta ditt straff, när straffet är klart säger prästparet att du är förlåten och dina synder rensade. När ett dödsstraff utdelas säger prästerskapet att dina synder i det här livet är så grova att du endast kan renas av Gud, och således påbörja ett nytt liv fri från dina tidigare synder. Dödsstraff ses således som en form av påtvingad reinkarnation, någonting som väldigt få vill utsättas för.

Vissa väldigt extrema kättare får aldrig syndernas förlåtelse, utan döms av prästerskapet till evig plågan i världen mellan liv och död. Deras liv tas, men prästerskapet ber inte till Gud om att deras själar ska nå Guds domstol. Då blir själarna kvar i den här världen, för evigt dömda att plågas av Guds frånvaro. Själar som länge vistats där blir galna och kan i vissa fall störa människor, de ses som spöken eller gastar. Det här är ett öde som även tillfaller självmördare, då det ses som det grövsta kätteri att ta sitt eget liv.