Trots att Riket enligt världens mått är ett nytt land har det en lång och anrik historia primärt präglad av teokrati och krig.

Äldre historia
När de norra länderna först skapades ägdes marken där Ala Rike nu ligger utav Vråkländska klaner. Men många krig mellan Vråkerna och Ordaves folk resulterade i att Vråkerna gav
upp stora landområden, bland annat den mark som Ala Rike nu ligger på. På den marken slog sig många människor ner, präster och deras nära anhängare, men framförallt troende människor som såg Ala Rike som det välsignade landet.

Många hundra år förflöt i riket utan stora förändringar. Det var visserligen inte en lugn tid, många krig mot vråklänningarna skedde, men folket växte i antal och rikedom, man handlade med Dalhem och Granland, och Snöripans ätt försvarade landet mot rövare, Dalhemska skärmytslingar och kadernas härjningar.

Vid denna tid ägde Riket det område som numera kallas för Norra Granland, men då kallades för Södra Riket.

Yngre historia
De första konflikterna om Södra Riket började för nästan fyra hundra år sedan, närmare bestämt år 784 AG på våren, då Granländska trupper tog sig in i Södra riket. Sydalerska miliser tillsammans med snöripor bjöd tappert motstånd men blev tillbakadrivna av den Granländska övermakten ända till Måsälven i norra delen av Södra Riket. Då hade dock riket hyrt in tungt rustade legosoldater från Dalhem, och med hjälp av dessa så drevs den granländska armén tillbaka i den taktiskt geniala offensiv som fick namnet Falkoffensiven. Den drev tillbaka granlänningarna ända till vita skogen, som på denna tid utgjorde gränsen mellan Riket och Granland. Kriget gick bra och Riket var på väg att inleda en invasion av själva Granland när vintern kom och armén var tvungen att gå i vinterkvarter. Tidsfristen gav den granländska staten tid att rusta upp sin armé och att hyra in legosoldater från Västhem. Under senvintern inledde granlänningarna en motoffensiv som tvingade den Alerska armén tillbaka norr om Måsälven.

Fyra månader av hårda strider senare så slöts freden i Västerköping, som gav Granland rätten till all mark söder om Måsälven och rätten till gruvdriften i de östra bergen.

Under de följande 89 åren utspelade sig ett dussintal krig som handlade om rätten till olika landområden i norra granland, varav några är värda att nämna.

Året 798 hade den Granländska armén pressat Rikets trupper långt bak. Fienden hade korsat den nuvarande gränsen och trängt in med en arméstyrka på väg mot Blockby. På vägen stannade armén vid en bondesläkts stora gård. De tvingade bönderna att inkvartera deras högst rankade befäl och elitsoldater i lador och uthus somt de högsta befälen i boningshusen. När sen lugnet infallit sig på storgården så anlände släktingar från omkringliggande gårdar och sedan med guds hjälp så slog de ihjäl alla vaktposter innan de kunde slå larm för att sedan bränna ner hela gården. Detta stora slag klarade inte den Granländska armén utan fick ledarlös retirera tillbaka över måsälven. För detta stordåd blev släkten ättad till Svalans ätt.

Men trots många år av krig och hjältedåd tvingas Riket år 873 att retirera från Södra riket för att senare under samma år avsäga dig rätten till marken enligt överenskommelserna i freden i Blockby.

De kommande tvåhundra åren har riket stora problem med Vråkländska krigare som bedriver plundringståg i norra Riket. Istället för att fokusera på glesbygden i södra delen av landet så väljer man att försöka hjälpa länen Femtegård och Myllagård undan Vråklandshotet. Riporna tillsammans med Hökens ätt och Hägerns ätt för ett tappert krig mot vråklänningarna, men förlorar ständigt slag efter slag.

År 1034 vänder krigslyckan med den första Vråkländska missionen och Vita Vingarnas grundande. Vråklänningarna trycks tillbaka till sin egen mark och hotet från norr tycks vara över.

I runt hundrafemtio år har riket sedan en lugn fredlig period utan inblandning av andra länder. Politiska krafter förespråkar fred efter Rikets flera hundra år av krig. Vråkerna hålls i schack av Vingarna, Dalhem är enbart handelspartners och Södra riket har bytt namn till Norra Granland och blivit en obygd som Granlänningarna inte har stort intresse av att expandera.

I takt med att landet blev allt mer välmående på grund av den långa freden så börjar prästerskapets makt så smått ifrågasättas. Detta hinner dock inte pågå länge förrän krigsutbrottet år 1172. Helt klart är detta ett tecken från Gud att prästerna ska styra oinskränkt, om Riket ska kunna klara sig ur den här krisen.