Skapelseberättelsen
Innan jorden ännu funnes, med sin prakt och stora skönhet
Då fanns där blott endast Gud – fanns där tvenne stora fåglar
Svävar de då kring i tomhet, älska de och ock de önska
Att Han snart till Henne giver, livets undersköna gnista
Att hon snart ett ägg må kläcka, vackert sådant, stort och livfullt
På ägget må de sedan ruva, allt långt innan det fanns timmar
Och när så det ägget kläckas
råka ägget ej i ävlan
Spillrorna gå ej till spillo
Smulorna bli ej försmådda, skärvorna bli sköna stycken;
Nedre halvan utav ägget blir till moder Jord därnedan
övre halvan utav ägget blir till himmelen därovan
Överdelen utav gulan blir till sol som steker ljuvligt,
Överdelen utav vitan blir till månens matta skiva,
Allt vad brokigt är i ägget blir till stjärnor högt på himlen
Allt svartaktigt i det ägget blir till mörka moln i rymden
Människan vakna upp i världen, djuren vakna upp därpå
Livet är nu givet människan, världen given dem också
För evigt skall nu människan leva i Gudars stora ägg
Vörda ägget; helga ägget; älska fåglar som ge dem liv
Ge dem himlen, ge dem stjärnor, ge dem mat och ge dem dryck
Ge dem tro och ge dem hopp, ge dem styrka.
Ge dem kärlek: den heliga förening av kvinna och man
Det som ge människan lycka, det som ge människan liv
Allt detta kommer från Gud, från de tvenne stora fåglar
Allt detta må vi tacka för, allt detta må vi prisa.