Granländska Reguljära Armén är en organisation med mycket gamla anor. Arméns föregångare, Granländska Enade Folkhären, skapades mitt under brinnande krig för att rädda landet undan ockupation. När armén som den ser ut idag skapades ur Folkhären var den den första enhetliga nationella armén med ett nationellt gradsystem i världen. Överlägsen struktur, utrustning, träning och disciplin har gjort de granländska soldaterna berömda som de skickligaste reguljära förbanden i världen. Men till grund för de granländska soldaterna ligger inte bara Duvköpingprotokollet, den granländska krigsindustrin, och kaserngårdarnas grus. I botten finns en stark soldatkultur som går ända tillbaka till den granländska reformationen och de granländska krigen mot Dalhem.

Granländska Reguljära Armén skapades som en direkt följd av krigen mot Dalhem, men också som en följd på ökande granländsk nationalism och en vilja att ingå i en gemensam nation snarare än i små feodalstater. En nationell identitet hade växt fram under reformationen och förstärkts under krigen, och för att skydda denna nyfunna patriotism behövdes en armé.

Detta var den grund och inställning som veteranerna från Folkhären hade när de ingick i den nyskapade Reguljära armén. Man skulle inte längre slåss för ett lokalt adelssläktes privata framgång, man skulle slåss för att försvara ett folk, sitt folk. Därför kom soldaterna att från början av arméns existens känna en stark gemenskap gentemot sina kamrater och civilbefolkningen, oberoende av vilket område i Granland man kom från. Visst uppkom rivalitet mellan kårarna, men rivaliteten hölls alltid, och har alltid hållits, på ett rent sportmannamässigt plan. Detta gäller även för fänikorna och rotarna inom kårarna. Var man iförd en granländsk uniform blev man väl mottagen överallt inom Granlands gränser. Många kände dessutom en stolthet och en styrka i att tillhöra världens bästa armé. Före krigsutbrottet kom strateger och militärer från hela världen till Granland för att beundra den järnhårda disciplinen och de väl samövade trupperna. Att bära en granländsk uniform var ett kvitto på att man tillhörde ett förband som var väl ansett.

Men den starkaste enheten är ändå roten. Eftersom nästan allt arbete utförs med roten växer en mycket stark anda av gemenskap som gränsar till familjära släktband fram. Inom roten håller man ihop i vått och torrt, och ju längre tid man hållit samman desto starkare blir förstås banden. Undantag är mycket ovanliga, och då brukar befäl försöka strukturera om roten så personer som inte fungerar ihop skiljs åt. Mycket medvetet arbete läggs ner på rotegemenskapen, och i fanjunkareutbildningen ingår gruppdynamik som ett av de viktigaste momenten.

I fält håller soldaterna ihop om möjligt ännu tätare. Har man en lugn postering under fredstid kan det tänkas att man finner tid och anledning till att bråka på en rotekamrat om ett orättvist parti tärning, men på slagfältet läggs även de mest djupgående konflikter åt sidan. Man kan säga, att ju närmare striden man kommer, desto närmare kommer soldaterna varandra.

Men för fienden har en förgiftad misstro börjat gro. Arméns gamla ideal om rättvisa strider, där sårade fiender tas om hand eller i alla fall tilltåts evakuera, har krackelerat allt mer allt eftersom den nya konflikten når djupare in i det granländska medvetandet. Dalhemingar har man aldrig haft mycket till övers för, men nu har även aler börjat ses på med stark misstro och inte sällan med öppet hat. Många är övertygade om att det är Ala Rike som bär skulden till kriget, och att motivet är att bedriva krig mot granlänningar som folkgrupp. Intrycket förstärks av den nya ritualen tillfångatagna granlänningar kan utsättas för: de blir vingklippta, får sina band med Gud kapade. Därför möter legionerna en allt bittrare och mer hatisk fiende, som ogärna tar fångar.