En väbel är först och främst en byråkrat. Väbeln vet att allt ska göras efter hur det står att det skall göras. Regler måste följas, lagar lydas och allt ska vara på rätt plats vid rätt tid. Väbeln anser att det finns en objektiv sanning och att den måste åtlydas. En värld utan regler är oordnad och kaotisk och kommer att sluta med blod och död. Ordning är den enda vägen.
Väbeln är logisk. Väbel har antagligen läst logik på något av universiteten. Väbeln kan därför med logik alltid argumentera och förklara sina handlingar. Väbeln är även en god debattör – retorik varande ett av ämnena som man läsa på universitetet – och kan övertyga eller förvirra den mest hårdnackade motståndare.

Väbeln är en idealist. Han eller hon tror att allt som denne gör för staten är rätt och nödvändigt. De som stryker med är nödvändiga offer för Granlands – och kanske hela mänsklighetens – väl. I grund och botten vill Väbeln gott och är övertygad om att han/hon hjälper till att göra Granland till en bättre stat. Väbeln anser också att väblarna är de som är bäst lämpade för att göra detta och inte helt utan orsak, för väbeln är intellektuell och lärd. Den genomsnittlige väbeln har gått flera universitetsutbildningar och kan det mesta om politik, historia och samhälle som går att läras ut. Väbeln är dock en teoretiker och vet hur saker borde gå till snarare än det ibland verkligen går till. När Väbeln inte är i en situation där det denne läst om kan appliceras enkelt så blir Väbeln lätt upprörd, frustrerad och ilsken.

Väbeln är även skoningslös och ibland grym. De anser sig veta vilka offer som krävs för att det Nya Granland ska blomstra och tar sig an det uppdraget med en makaber entusiasm som ibland skär sig med soldater, präster och bönder. En person som med glädje ser soldater avrättade, präster bortdrivna och bönder hårt beskattade gör sig sällan populär, men Väbeln vet att allt detta är nödvändigt. När Väbeln ser dessa händelser så ler denne inte för att denne uppskattar själva gärningen utan för att Väbeln ser vilken förbättring detta är för Granland.

Väbeln är även självuppoffrande och hängiven. Väbeln ser sitt jobb som ett kall och kan offra mycket för sitt land och sin politiska uppfattning. Väbeln ser den styrande rollen som en börda denne med glädje tar på sig. Även om de har hypokritiska drag så är Väbeln inte en renodlad lögnare: de tror på sin sak på riktigt och är beredda till stora självuppoffringar om det krävs.
Väbeln är alltid i kontroll. Väbeln har koll på allting, ser allting, hör allting och vet allting, åtminstone verkar det så för den generella befolkningen. Väbeln tappar inte fattningen under annat en den största press och beter sig alltid som de vet något om just dig, vilket denne också troligtvis gör.

Väbeln är de nuvarande härskarna av Granland och beter sig därefter.

Motstånd mot väbelstyret
Efter att kungaparet störtats och väblarna tagit makten i November år 1173 har flera missnöjesyttringar hörts i Granland. Även om en stor majoritet av befolkningen accepterat väbelstyret eller skrämts till tystnad har tillräckligt många uttryckt sitt missnöje för att det ska vara allmänt känt att de existerar.

Det för civilister mest framträdande exemplet är den civila motståndsrörelsen, en flercellig organisation utan centralstyrelse och namn. Motståndsrörelsen är ingen enhetlig grupp, och därför är den svår att bekämpa, men har också svårt att organisera större aktioner. Aktionerna har varit begränsade till rojalistiska flygblad, anlagda bränder på statliga byggnader, hot, och enstaka mord på lågrankade väblar. Hittills har inget betydelsefullt uträttats av motståndsrörelsen, och de saknar ett utbrett folkligt stöd. Väbelsdepartementet har även spridit ut att motståndsrörelsen är en alersk och dalhemsk organisation som syftar till att underminera det granländska samhället inifrån, och så har motståndsrörelsen förlorat ännu mer stöd.

Inom militären är missnöjet mer utbrett. Väblarna har alltid varit närvarande som politiska officerare och strateger, och som sådana har de accepterats. Men när de ökade sitt inflytande och sin närvaro i armén för att försäkra sig om dess lojalitet fick det motsatt effekt.

Missnöjet inom armén kulminerade i en rad myterier och uppror under sommaren och hösten 1174. Omfattningen av upproren är helt okänd av gemene granlänning; få civilister känner ens till att de över huvudtaget ägde rum, och många andra avfärdar det som elaka rykten och alersk propaganda. Upprorens existens är dock oförnekliga inom väbelsdepartementet, och man tog mycket allvarligt på dem. Var och hur de började är omöjligt att säga, liksom hur många som deltog och dödstalet. Rykten varierar från att upproret i sin helhet är fientlig propaganda, till att hela fänikor anslöt sig och att regelrätta slag stått mellan rojalister och trogna till väbelväldet. Väbelsdepartementet har gjort sitt yttersta för att censurera all information gällande detta.

Men väblarna insåg att de inte kunde hålla armén i så strama tyglar om de ville undvika fler myterier. Under senhösten 1174 satt Departementsrådet i flera krismöten med generalmarskalkparet och generalstaben. Resultatet blev att militären fick totalt självbestämmande i alla taktiska och så gott som alla strategiska frågor. Väblarnas makt inom armén minskades drastiskt och innefattar nu endast administrativ och disciplinära befogenheter. I gengäld berövades armén nästan alla ansvarsområden i det civila samhället. De polisiära befogenheterna drogs in, och en ny polisstyrka upprättades direkt under Inrikesdepartementets befäl.